Vi är tydligen inte jämnlika, borde jag gå sönder? Trasig är en modern helhet.

vinkelsymbios

På långa ben mitt i stormen en vålnad vandrar
Kläderna sönderslitna från ännu en fest högt över molnen
Regnet öser ner och stormen lyckas passera utan ett ord

Jag betraktar, igenom ett trasigt fönster
asfalten skriker "att inte vara är större än att någonsin varit"
Jag andas in sorgen som asfalten bär
sorgen sviker mina sinnen och glitter regnar ner över vålnaden

Som en dörr i från ovan skänker dig tröst
fast du fortfarande önskar att du aldrig mer kommer bli född
att skapa nya hinder är vägen till din himmel

Du är för ung för att dö gammal
jag är för gammal för att dö ung.

Om du inte sagt orden

Jag är lika mjuk som natten
Lika hård som dagen
Men för det mesta lika melankolisk som allt där emellan

Det skapar något som inte går att lösa
Jag blir den klyschiga gåtan
"att älska mig, tar skada på dig, hur löser vi detta?"

Jag skriver "jag är inte god, jag är inte ond" i din säng
Detta blir ett avslut dedikerat till början
Varför måste jag ännu en gång förlora för att inse att jag alltid vinner?

Jag drömmer om din gloria under nätterna
Sitter på bussar fyllda av främlingar och inser att jag skapar tårar
Jag har delat ut tårar, som god
Jag har delat ut tårar, som ond
Jag har låtit främlingar på fyllda bussar blöda i min ondska

Du borde veta att jag inte är bra
Du borde veta att jag inte har några svar
men istället skapar du nya tider
tider där godhet inte får plats

Du vill ha mig svart och hård som dagen
Detta blir en gåta du aldrig kommer lösa

Vindarna smeker din röst
Du pratar som vanligt om någon kris
Jag har en egen dialog i huvudet som vanligt
Känner mig avlägsen från kriserna i världen
Min kris är här, medans vinden smeker din röst
Som att Gud skrattade åt mitt krig
Som att Gud låtsades att det var ett skämt

Jag lägger ut annonser efter volontärer
Som skall lindra krigsskadade drömmar
Volontärer som skall skydda de civila tankarna
Min budget består av inspiration
Små vackra skepp med inspiration
Som seglar runt i mina sår

Att leva med ett hjärta
Leder till att man måste leva med smärta
Jag är diktator mitt i hjärta och smärta

Ödemarker

Vi springer med blodiga ben igenom Stockholms ödemarker
Stockholm är staden vi ska dö i
Stockholm är staden vi kommer dö av
Jag bitar mig i läppen av nattens erotiska lek
Jag biter dig i läppen
Nu blöder vi som alla soldater i filmerna
Vi skrattar som alla blåsta kvinnor i genus filmerna

Alla feminister skall gå en långsam död till mötes säger du
Jag dansar till orden och böjer mig ned
Jag tar upp något svart och svårt
Jag siktar på din blödande läpp, jag trycker av.. BANG! BANG!
Du smälter som märlaren om våren
Din snabba död är skön
Min långsamma död är ett liv som aldrig kommer gå ur tid
En önska om att aldrig gå ur tid
amen

Foto: Thobias Malmberg

När det når punkten att det får bära eller brista
Då faller jag mellan allt som tidigare varit osynligt
Inser mina egna brister
Inser era brister
Helheten får en skönhet
Det får bära eller brista

Att en gång varit förlorad
Du vet, den där gången du satt där
Insåg att nu är det din sista kula i revolvern
Du har inga val
Du vet vad som väntar dig
Patronen väntar på ditt väsen
Du laddar och trycker av
Det får bära eller brista

Du lämnar gulna fotografier efter dig
Du vandrar i dagar utan vatten
Det finns ingen återvändo
Det får bära eller brista

Jag går emot dig på grus gången
Du släpper dina spöken i valgravarna
Du ler mot mig, jag skrattar
Jag säger "ju vackrare du är, desto fulare blir världen"
Du säger att du ibland är så rädd för att dö att du glömmer bort att leva
Jag säger att jag i bland är så rädd för att leva att jag glömmer bort att jag ska dö
Vi låser in oss i paradisets fängelse och kastar bort nyckeln
Det får bära eller brista

Jag saknar inte dig, och det har lättat mig
Jag ångrar inte dig, det har räddat mig
Jag spökar inte för dig, det har hjälp dig
Jag har lärt mig av dig, det har krossat mig
Jag känner något för livet
det får bära eller brista

Du har funnit livet, det har skapat dig
Du har älskat henne, det har klonat dig
Du har försvunnit i henne, det har skapat miljökatastrofer
Du känner något för ankaren i min krona gjord av malm
det får bära eller brista

I går kommer det aldrig mer heta
I dag kommer det aldrig mer vara
I morgon kommer aldrig komma
Det får bära eller brista

Hårt mot hårt, det kändes som en sömn när du drog din hand igenom mitt hår. Jag tänkte nu skapar vi krig och slöt mina ögon. Jag önskar att dina dödliga steg och skelett inte skulle skurit in så djupt i mitt sinne. Jag vill liksom inte dölja dig här inne. Samtidigt står alla tusen ögon och ser på. Jag viskar tätt mot ditt öra "det är tusen ögon som aldrig kommer förstå"du andas tungt och äter upp hårt mot hårt. Du andas tungt och säger "jag är djupt in". Du äcklar mig av skönhet. Jag leker Gud och säger att det inte spelar någon roll hur mycket du ber, du kommer inte längre än så här. Vi skrattar åt mänskligheten och skapar hårt mot hårt.

Hårt mot hårt, det kändes som en sömn när du drog din hand igenom mitt hår. Jag tänkte nu skapar vi krig och slöt mina ögon. Jag önskar att dina dödliga steg och skelett inte skulle skurit in så djupt i mitt sinne. Jag vill liksom inte dölja dig här inne. Samtidigt står alla tusen ögon och ser på. Jag viskar tätt mot ditt öra "det är tusen ögon som aldrig kommer förstå" dy andas tungt och äter upp hårt mot hårt. Du andas tungt och säger "jag är djupt in". Du äcklar mig av skönhet. Jag leker Gud och säger att det inte spelar någon roll hur mycket du ber, du kommer inte längre än så här. Vi skrattar åt mänskligheten och skapar hårt mot hårt.

Kanske kommer det aldrig en tid som den du längtar till
Kanske kommer det aldrig en möjlighet som du väntar på
Kanske kommer det aldrig en tid då regnet slår mot din hud

Det kommer aldrig en tid som anser att du är mer värd
Det kommer aldrig en tid då dina skratt är högre än någonannans
Det kommer inte en tid då du är på den högsta toppen och aldrig kollar ner

Jag önskar mig en tid då tiden inte spelar någon roll
Jag önskar mig en tid då vi springer snabbare än tiden
Jag önskar mig en tid då inget någonsin spelat någon roll
Jag önskar mig en tid då jag aldrig önskat mig något annat

Jag tror inte på någonting förutom oss
Jag tror inte på någonting förutom det vi kommer klösa sönder världen med
Jag tror inte på någonting förutom månen
Jag tror inte på någonting förutom den obetydliga i ett större sammanhang
Jag tror inte på någonting förutom min vinterhud
Jag tror inte på någonting förutom dina händer när de skapar

Jag älskar kosmos
Jag hatar när molnen skymmer vintergatan

Från ett kallt krig

skottskadat hjärta under en kylig oktobernatt
I detta liv spelade döden aldrig schack med dig
Trotts att hela ditt liv är uppbyggt på Bergman filmer
Jag ser din förlust bakom hörnet
I dina tysta skrik, dina skrikande andetag och skrattande tårar
Du som alltid bar skinjacka med lite förkorta armar
Du som hade ett fågelbo till hår
Du var rik, jag var fattig
Jag berättade sagor och du berättade fakta
I ditt huvud spelades alltid Bergman filmerna upp.
I mitt huvud dog alltid James Dean

Du ligger där,
Med ditt kammade före detta fågelbo till hår
hon springer mot dig, hon som lever i en Håkan Hellström illusion
Du omfamnar henne, kysser henne hårt.

Jag sitter i hamnen, vinglar med benen vid vattenytan
ser hennes vackra hår, ser ditt leende som jag aldrig kommer komma i från
Mina sagor har blivit till mina möjligheter
James Dean dör fortfarande i mitt huvud.
Salvador Dalí Lever fortfarande på bensin i mina andetag
Bergman har aldrig varit min grej
Samtidigt kysser han henne hårt
jag låtsas att jag inte kommer i håg

Nu är det juni, och tiden har kanske aldrig läkt alla sår
Men viljan av att kunna gå på moln har överlevt alla dessa år.

Natten och ditt skratt

Medans jag vandrar i min välkända stad så attackeras jag av något som säger emot allt.
Hur kan det egentligen spela någon roll hur de en gång var? Hur det en gång såg ut?
Hur det en gång kändes? Hur det en gång sved? Hur det en gång kittlades?
Det spelar ingen roll mer än var det lett till. Vad dessa miljontals sekunder kommer bestå av.
Jag omfamnar tiden, den som inte består.

Med vinden i mitt hår efter några hårda år, inser jag vikten av lusten i att vilja.
Lusten av att orka. Lusten av att aldrig preskribera vildheten.
Att föralltid vara vild.

Jag seglar på de sju haven gjorda av asfalt.
Skrapar knän och fimpar mina cigaretter i tårar.
Lusten av att leva snabbt, leva på en motorväg i 210 km i timmen.
Att föralltid leva ett snabbt liv.

Jag flyger mellan hustaken, röken stiger från ett brinnande hjärta.
Släcker hjärtan som brinner och skapar nya utav stål.
I mitt hjärta finns det ett hål, där jag lägger nya ljusspår.
Döden sveper över dig som ung.
Föralltid ung, föralltid dum.
Jag lyssnar på ditt skratt och säger i samma takt "jag kommer dö ung i natt".

- Z. 13

I mitt mörka hår

Nattens mörkaste vrår
Där ligger vi medans jorden snurrar på
Åren lyckas gå och snart kommer det aldrig mer bli vår
Vi låtsades att det bodde svalor i mitt hår
Vi vill låtsas att det alltid kommer vara vår
Sommaren kommer och går
Vi har tillslut slitit upp nya sår
I de djupaste blodbaden vi aldrig kommer finna våran vår
Ändå önskar jag att det alltid bodde svalor i mitt hår.

- 13, Z.

HEJ!

Hej mina trogna! Jag tänkte bara säga att om ni vill äcklas av fulheten i mitt allt så finns jag på www.sinartra.tumblr.com På instagram finns jag och där heter jag Zinatra! (lägger upp texter men det kommer ta en annan form i en snar framtid, men det kommer då!!) Kärlek och hat! Lite nya verk.

Röken bottnar i lungorna.
Den fortsätter sedan att snirkla sig upp ur min strupe.
Röken smeker min tunga.
Nu är den nästan här.
Den blir ett med luften.
Det skadligaste i världen är luft.
Din luft i mina lungor.
Ditt sätt att röka, jag vill vara röken.
Smeka din tunga och vila i dina andetag.
Men istället sitter jag bredvid.
Inser att jag aldrig kommer komma in.
Inser att du inte är en prins.
Inte ens ett helgon.
Min gloria glöder.
Min rök skapar min gloria.
Den glöder.
Glöder.
Glöde
Glöd
Glö
Gl
G
G - Galenskap har aldrig varit mer romantiskt.

På de sju haven de seglar, lättar ankare i varje hamn.
Sjömans tatueringar, sprit och flaskpost.
Jag ligger där mitt i havet, i alla orden på det gulna pappret.
Det läcker in, jag försvinner med orden.
Havet och jag blir ett.
Ett minne i det svarta, djupa och omfamnande havet.
Havet bär ingen historia.
Det har alltid varit.
Jag och havet skapar en tsunami.
Dödar alla ord i hela världen.
Vi blir alla gastar utan våra flaskor med rom.

Ljudet åker in, allt faller över mig igen.
Det är nästan som jag betraktar ljudet som ett virus.
Ett virus som jag lyckats bli frisk i från.
Som inte har inkräktat på mitt hjärta på så länge.
Men så kommer det, som ett återfall.
Jag faller åter in i något som lyckas kännas mer än något annat tidigare har gjort.
Du är det fulaste jag vet, för jag har hållit dig här i mitt hjärta så länge.
Det jag har skapat av dig är det fulaste jag vet.
Med det vackraste stjärnorna i ditt hår.
Gör det enkelt. Gör det enkelt. Gör det enkelt.
Ibland sitter jag där i mörkret med glöden och lyssnar på viruset.
Det enda virus som skulle kunna döda mig.
Freud säger att vi alla tror att vi är det lyckligt utvalda.
Jag har aldrig trott på Freud.
Jag är tänker medans det glöder, att jag är Freuds dåliga sinne för sanning.
Du som aldrig var och aldrig kommer vara,
du som är det fulaste jag vet, bärande på det virus jag vill dö av.
Du är inte hiv, du är inte hepatit. Du är värre.
Du är Romeo.
Jag är den pest smittade Julia.