Ljudet åker in, allt faller över mig igen.
Det är nästan som jag betraktar ljudet som ett virus.
Ett virus som jag lyckats bli frisk i från.
Som inte har inkräktat på mitt hjärta på så länge.
Men så kommer det, som ett återfall.
Jag faller åter in i något som lyckas kännas mer än något annat tidigare har gjort.
Du är det fulaste jag vet, för jag har hållit dig här i mitt hjärta så länge.
Det jag har skapat av dig är det fulaste jag vet.
Med det vackraste stjärnorna i ditt hår.
Gör det enkelt. Gör det enkelt. Gör det enkelt.
Ibland sitter jag där i mörkret med glöden och lyssnar på viruset.
Det enda virus som skulle kunna döda mig.
Freud säger att vi alla tror att vi är det lyckligt utvalda.
Jag har aldrig trott på Freud.
Jag är tänker medans det glöder, att jag är Freuds dåliga sinne för sanning.
Du som aldrig var och aldrig kommer vara,
du som är det fulaste jag vet, bärande på det virus jag vill dö av.
Du är inte hiv, du är inte hepatit. Du är värre.
Du är Romeo.
Jag är den pest smittade Julia.