Natten och ditt skratt

Medans jag vandrar i min välkända stad så attackeras jag av något som säger emot allt.
Hur kan det egentligen spela någon roll hur de en gång var? Hur det en gång såg ut?
Hur det en gång kändes? Hur det en gång sved? Hur det en gång kittlades?
Det spelar ingen roll mer än var det lett till. Vad dessa miljontals sekunder kommer bestå av.
Jag omfamnar tiden, den som inte består.

Med vinden i mitt hår efter några hårda år, inser jag vikten av lusten i att vilja.
Lusten av att orka. Lusten av att aldrig preskribera vildheten.
Att föralltid vara vild.

Jag seglar på de sju haven gjorda av asfalt.
Skrapar knän och fimpar mina cigaretter i tårar.
Lusten av att leva snabbt, leva på en motorväg i 210 km i timmen.
Att föralltid leva ett snabbt liv.

Jag flyger mellan hustaken, röken stiger från ett brinnande hjärta.
Släcker hjärtan som brinner och skapar nya utav stål.
I mitt hjärta finns det ett hål, där jag lägger nya ljusspår.
Döden sveper över dig som ung.
Föralltid ung, föralltid dum.
Jag lyssnar på ditt skratt och säger i samma takt "jag kommer dö ung i natt".

- Z. 13