Från ett kallt krig

skottskadat hjärta under en kylig oktobernatt
I detta liv spelade döden aldrig schack med dig
Trotts att hela ditt liv är uppbyggt på Bergman filmer
Jag ser din förlust bakom hörnet
I dina tysta skrik, dina skrikande andetag och skrattande tårar
Du som alltid bar skinjacka med lite förkorta armar
Du som hade ett fågelbo till hår
Du var rik, jag var fattig
Jag berättade sagor och du berättade fakta
I ditt huvud spelades alltid Bergman filmerna upp.
I mitt huvud dog alltid James Dean

Du ligger där,
Med ditt kammade före detta fågelbo till hår
hon springer mot dig, hon som lever i en Håkan Hellström illusion
Du omfamnar henne, kysser henne hårt.

Jag sitter i hamnen, vinglar med benen vid vattenytan
ser hennes vackra hår, ser ditt leende som jag aldrig kommer komma i från
Mina sagor har blivit till mina möjligheter
James Dean dör fortfarande i mitt huvud.
Salvador Dalí Lever fortfarande på bensin i mina andetag
Bergman har aldrig varit min grej
Samtidigt kysser han henne hårt
jag låtsas att jag inte kommer i håg

Nu är det juni, och tiden har kanske aldrig läkt alla sår
Men viljan av att kunna gå på moln har överlevt alla dessa år.