Rosor och krig. Som den där filmen rosornas krig. Det är ett ofantligt underskattat uttryck. Jag ser inte skillnaden. Vassa taggar som reser sig upp ur aska och ett stort moln från något som inte borde blivit född just där. Ett planterat misslyckande.

Jag anar att tiden inte kommer skjutas upp mer och det är min största räddsla. Att befrielsen från allt och inget inte är långt i från. Man hör hur soldaterna börjar närma sig. På konstgjorda hästar i en mörk natt, under en natt himmel fylld av rymdrosor. Det kan inte försäkras att det kommer, för i amygdala så vilar hemligheten "man skall aldrig säga aldrig". Man ska inte säga "det ger aldrig upp". Det gör de. Allt har sin gång. Allt har sitt slut. Tiden slutade för länge sedan, men nu går den på upprepning.

Vi drömmer om vodka och soldater. Kalinka kalinka. Stjärnorna färgas röda och nu kommer ni alla inse fängelset i fängelset. Du kommer aldrig blir ensam. Men lyssna på amygdala "man skall aldrig säga aldrig".